Min drömpromenad

Börjar på Njurundabommens nya järnvägshållplats. När det var stationsbyggnad och stins fanns på plats hjälpte jag morfar och pappa att skicka lådor med nejonögon (nätting) härifrån till Stockholm. De transporterades levande i strömmingslådor som vi spikat igen och nättingen var lika levande vid framkomsten till huvudstaden som när vi skickade den. En smula barbariskt i dag men en del av försörjningen på 50-talet och helt naturligt för oss.
Att komma ut i världen igen från en egen ”station” är ju ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss i Njurunda.

Min promenad går till Järnvägskondis ett par stenkast bort.
Tog med min kära mor hit på en fika när det närmade sig slutet. Jag kan fortfarande se framför mig hur mycket hon njöt av Prinsessbakelsen.
Det blev tyvärr hennes sista konditoribesök.

Helt medveten att den promenad som ligger framför mig slukar en hel del kalorier törs jag ladda in en extra kaka innan jag drar vidare mot kyrkoruinen.
Det går en sägen i Njurunda att man byggde en tunnel för att kunna fly från den kyrkan som även fungerade som ett litet fort i ofredstider.
Jag och många med mig har letat, men ingen har mig veterligen hittat tunneln ännu. Om någon av er hittar den hoppas jag ni meddelar mig.

Går över bron och tittar till vänster mot den gamla bron och ser gräs och buskar som ser ut att växa rakt ur betongen, tänk vilken kraft naturen har. Den bron som jag dagligen gick till skolan över från 7 års ålder. Den är ju så smal att man helst klättrade upp en bit på räcket om två personbilar möttes när man befann sig på bron. Möte mellan två lastbilar var inte att tänka på.

In till vänster efter bron mot Dingersjömon, som ligger efter Ljungan vid området som i dag kallas Klockarberget.
Här bodde min bästa vän Hasse. Vi gjorde många äventyr tillsammans. Ett jag särskilt kommer ihåg var när vi skulle klättra upp på Klockarbergets branta framsida. Hasse först och jag efter. Vi följde en skreva uppåt och Hasse som var längre än jag hade inga problem, men jag blev fast och kom varken upp eller ned.  Efter en stunds gråt och lugnande tips från min vän tog jag mig samman och fick ett grepp med handen som gjorde att jag kom vidare. Där var min karriär som bergsbestigare över.

Här ligger ju även hembygdsgården en bit upp på sluttningen. En härlig plats för majbrasor och kanske en bröllopsfest.

Kommer fram till Bröderna Bommens mikrobryggeri. Drömmer om att det vore fantastiskt om regeringen äntligen tillåter försäljning och servering i ordnade former från dessa verksamheter.
Eftersom magen redan är full traskar jag vidare efter ”Gamla Vägen”, ja den heter faktiskt så.

Är strax vid Klockarbergets fot där Carl von Linné gjorde ett besök på hans Norrlandsturné på 1700-talet. Han klättrade ju även upp på Nolbykullen och begrundade den fina utsikten över bygden.
Är det kanske här den berömda ”höga kusten” egentligen börjar?

Går vidare efter den fina vägen som slingrar sig fram mot ”Nolby Högar”.  Om ni inte varit dit ännu  tycker jag det är dags kommande sommar. Jag brukar sällan berömma Trafikverket men denna installation strax söder om gravkullarna är mycket välgjord.  Här kan man drömma sig bort och fundera på hur den avsevärt högre havsnivån historiskt påverkade omgivningarna.  En ganska omfattande skärgård i Njurunda var det tveklöst för ett par tusen år sedan.
Är det möjligen någon som tror att vi är på väg dit igen?

Hur liten kan egentligen en kyrka vara?  Besöker kyrkoruinen lite längre bort och funderar på det.

Efter att ha passerat många gravkullar är jag strax vid Nolbykiosken. Egentligen en grill i dag, men ändå. Bakom kiosken inmundigades det ett antal mellanöl (klass IIB) när det begav sig i väntan på bussen till stan. Ofta fick man kasta sig av bussen redan i höjd med järnvägsstationen för att tömma blåsan, men det är en annan historia.
Drar vidare mot- och över gamla E4. Här finns ju den största gravkullen med en grop däruppe. Undrar vad gravplundrarna hittade?

Följer ”Strandleden” söderut mot Njurundabommen.  Här rakt ner var ”skiljet” under timmerflottningstiden.  Det gick att gå över här till Skottsund fram till 1967.
Bommar och dykdalber fanns det här och lite längre upp för att leda virket till rätt ägare.

Tittar upp mot Värstaborg som ligger majestätiskt på höjden ovanför landsvägen.  Hoppas att vi kan lyssna till folkmusik och dansa där kommande sommar.
Till Värsta brygga gick ångbåtar med persontrafik in till Sundsvall för 100 år sedan.

Efter en stund går jag rakt över min husgrund.
Alltså grunden till boningshuset där jag växte upp. Är ju rivet nu för att järnvägens dubbelspår är byggt. Det som finns kvar av det gamla Dingersjö öster om järnvägen är nu en bofast med getter och smedja och jag med uthus och en julgransodling + utarrenderad mark för potatisodling. Naturligtvis finns mycket att berätta om vad som hänt i det huset, men det får bli vid ett annat tillfälle.

Kommer så fram till den gamla järnvägsbron. Möter först en skylt där man uppmanas att swisha en frivillig slant till brons underhåll.  Tycker det passar bra inte minst eftersom Njurundabommen fått sitt namn beroende av en broavgift. En historielektion.

20 kr fattigare går jag ut på bron där många minnen väcks till liv. Utsikten är hänförande över de båda Dingersjöforsarna. Jag ser edan bakom den sten där jag fick min 30-kilos lax 1992. Nättingströmmen där morfar fiskade det han kallade för Ljungans svarta guld.

Grimmans notvarp till höger mellan strömmarna och Dingersjö notvarp nedanför den nedre forsen där morfar tog sitt sista andetag efter att ha rott notekan i land.
Glada och sorgliga minnen om vartannat.

Att balansera på brons undersida vet jag inte riktigt vart det hör. Inte heller 1967 då en godsvagn spårade ur och gick på syllarna redan i Årskogen. Strax före bron tippade godsvagnen och gled på den östra balken på bron…tog med sig alla elstolpar som försörjer loket med el och drog slutligen med sig ett stort antal andra godsvagnar som spårade ur och tippade norr om bron. De sovvagnar som fanns med i tågsetet stod kvar på rälsen. Nära katastrof utan tvekan och väldigt spännande för en 14-åring som jag.

Lämnar bron och går mot scoutstugan. Strax innan går jag ner en stig mot gravplatsen i Mjösund. Först stöter man på en minneslund, bland enorma granar, för spridning av de anhörigas aska.  En andlig och trolsk början på det jag skulle kalla en underbar park med ett otal av olika små oaser av olika trädslag, buskar och blommor. Mycket välskött och även prisbelönt.

Omtumlad av allt som min drömpromenad erbjudit mig går jag in mot centrum.
Vaknar upp och inser att promenaden över bron inte skett!

Trafikverket har lovat att anpassa den nu stängda bron för gång- och cykeltrafik om man slipper det framtida underhållet.
Jag uppmanar er Njurundabor genom alla föreningar som finns och alla kontakter ni har inom politiken att påverka för ett bevarande av bron. Privatpersoner, engagera er, starta Facebookgrupper, skriv medborgarförslag till kommunen, det är bara en kraftfull opinion som kan rädda bron.

Gör drömmen till verklighet…rädda denna vandrings- och motionsslinga som har förutsättningar att berömmas långt utanför Njurunda!

Einar Alke, er julgransodlare i Dingersjö